Detta är då alltså det sjunde albumet från grekiska bandet Firewind som kanske är mest kända för sin gitarrist
"Gus G" (eller "Kostas Karamitroudi" som han egentligen heter) som sedan 2009 även spelar tillsammans med Ozzy Osbourne.
Jag vet inte riktigt om man ska kalla Firewind för Power Metal eftersom musiken är tyngre och mer riff baserad än hos andra band inom den genren. Kanske är det mer rätt att kalla Firewind för Heavy Metal? eller nån form av tyngre power metal? För även om det är tungt och riff baserat så är det också väldigt melodiskt.
"Few Against Many" börjar med låten "Wall of Sound" som är den bästa låten på skivan. Gus G visar varför han är en gitarrist som är värdig Ozzy och sångaren Apollo sjunger som vanligt riktigt bra. Keyboarden utmärker sig däremot inte särskilt mycket på detta album vilket jag tycker är synd för Bob Katsionis är verkligen en extremt skicklig keyboardist när det kommer till melodier och att spela snabba solon! Ett minus på detta album förutom saknaden av keyboards är balladen "Edge of a Dream" som inte känns riktigt väl genomtänkt och den passar inte riktigt in på ett Firewind album.
Överlag så är Firewinds nya album helt okej men det är inte heller mer än så eftersom det förutom "Wall of Sound" saknar dom där riktigt höjdpunkterna som tidigare albumet "The Premonition" bjöd på.
Bästa Spår: Wall of Sound
Betyg: 6/10
//KP
Vad har Children of Bodom, Nightwish och Sonata Arctica gemensamt? Alla tre banden kommer från Finland och alla tre spelar olika och ganska säregna typer av Metal. Det pågår alltså därefter väldiga diskussioner om vad för Metal kategorier som dessa tre band tillhör. I Sonata Arcticas fall så disskuteras det ofta ifall musiken ska gå under namnet "Symfonisk Metal", "Power Metal" eller varför inte "Symfonisk Power Metal" ?
Omslaget till "Stones Grow Her Name"
Diskussionerna beror nog mest på grund av den anledningen att Sonata Arctica aldrig har varit riktigt lätta att förstå sig på. Texterna kan ibland bli så djupa att man ibland inte hänger med på vad det hela handlar om men ibland är dom så klockrena att man direkt kan tänka sig in i handlingen. Musikstilar mixas ofta hejvilt och bandets nya och sjunde album "Stones Grow Her Name" är inget undantag. I grund och botten så består Sonata Arcticas sound av klassiskt influerade piano melodier tillsammans med hårda gitarr riff men här har nu gästmusiker fått lägga till andra instrument så som banjo, trumpet och fiol.
Det symfonsika har tonats ner och fått gett plats åt andra musikstilar så som bluegrass(eller något liknande) på låten "Cinderblox" och riktigt svängig rock på låten "Shitload of Money".
Ballader är något som Sonata Arctica brukar lyckas bra med och det har dom även gjort på detta album med låten "Don´t Be Mean". Trots detta så har låtarna inte det där lilla extra som hade behövts för att jag skulle ha gett det ett högre betyg.
Albumet kan ibland kännas lite svajigt och svårt att ta till sig men om man ger det tid och lyssnar igenom det ett antal gånger så börjar man att fatta mer tycke för låtarna. Det kanske inte låter som vi hade väntat oss men det är lite grann det som är det speciella med Sonata Arctica. Man vet aldrig riktigt vart man har dom och dom går alltid sin egen väg när det gäller att skapa musik!
Bästa Spår: Only The Broken Hearts (Make You Beautiful), Cinderblox och Don´t Be Mean.
Betyg: 6/10
//KP